På morgondimman blir de vita kupoler eteriska. Soluppgång och solnedgång glida på kulorna som blir silke. Röd, lila, gyllene. Sedan kommer mörkret, när fullmånen återspeglas i vattnet i poolerna och Taj Mahal ser ut som ett isslott, bland nattens mjölkiga vördnader. Mark Twain liknade det till en marmor bubbla stiger till himlen. Den indiska poeten Tagore beskrev det istället som en tår på evighetens kind. Sanningen är att du aldrig förblir besviken framför det mest kända monumentet i Indien, gjord av Shah Jahan som ett mausoleum för sin älskade fru, Mumtaz Mahal, som dog i födseln 1631.
